En brännhet historia och lärdom

Ibland tänker man helt enkelt inte till. Jag som i vanliga fall knappt törs ta i och hacka minsta lilla chilibit till en maträtt, hur tänkte jag nu egentligen? När jag bara satt igång och rensade och hackade en hel påse med chili? Även om jag var varsam och såg till att inte ta i ansiktet men ändå så grävde jag omkring med händerna. Vad hände? Tvivlade jag på hettan hos mina egenodlade? Det skulle jag få sota för!

Jag smakade ju ett litet hörn innan jag skördade dem alla och då kände jag att det blev starkt. Som ett test att det var ok att plocka ner dem. Sedan lät jag dem ligga på köksbordet några dagar. Men ville inte riskera att de skulle sluta som tomaterna och bli ruttna utan ville hacka ner och frysa in dem när de fortfarande såg hela och rena ut.

Så det gjorde jag, lite väl hänsynslöst. Jag skar bort toppen, delade de på mitten och sedan mitten igen. Sedan drog och pillade jag bort kärnorna och det i mitten med fingrarna. Inga konstigheter. Efter ett antal chilis började det dock kännas lite inne i tumnageln, så då jag bytte finger som grävde. Jag tänkte framförallt att jag inte slutar nu, för jag ville bli klar med alltihop i ett svep. Allt fick hamna i en och samma fryspåse. Sedan märkte jag den och skulle kasta mig in i duschen. För att skölja av giftet, typ. Men hallå? Det blev som bensin på elden för tusan!

Ganska snart när jag började skölja av mig kände jag hur det började svida under näsan. Fick bråttom att tvåla och skölja av mig för när jag fick känningar i ögonen blev jag alldeles blixtsnabb i mina rörelser. Flög ut och slängde handduken i ansiktet. Jag insåg då att jag med vattnet och värmen spred ut hettan från chilin och blev väldigt orolig. Nu började det svida, mest under näsan. Gjorde allt för att kyla ner men fick helt enkelt stå ut.

Det gjorde rätt ont i några timmar men värst blev det på kvällen sedan. För när vi åt middag började det svida om händerna. Det gjorde så ont att jag fick sitta med dem i ett kallt vattenbad. Det var skönt, tillfälligt. Men återigen gjorde jag ett misstag och hällde bensin på elden, åh!

20181001_145836För nu spred sig verkligen giftet runt i fingrarna. Det gjorde så fasligt ont. Hur kan man vara så dum? Ah. Jag ringde mamma i hopp om en huskur, hon visste inte, mer än att jag kanske skulle smörja in med något. Tog lotion. Gick sedan ut med hunden i kylan och lät händerna bli så kalla de kunde bli. Sakta men säkert blev det bättre under promenaden, men det gjorde förfärligt ont ändå. Och så gruvade jag mig för att komma in i värmen igen. Då kastade mig över lotion, tog mig en bok och satte mig med händerna ut i fönstret. Det hjälpte inte så jag gick ner till fönstret på nedervåningen där luften var kallare utanför. Jag tror jag satt så en timme med händerna ute i luften och halvt förfrös dem, ändå gjorde det så himla ont. Obekvämt var det också att sitta så, och svårt att läsa i mörkret. Fick ta mod till mig och avbryta den här trygga metoden.

Så jag satte mig bekvämt i soffan försökte försvinna i boken. Kunde inte använda högerhanden för när jag tryckte med den tummen sved det ordentligt. Inte så mycket med vänstra heller med den var bättre, när jag tog det försiktigt. Nu gjorde det som mest ont men förstod i efterhand att det var själva skiftningen som kändes, när händerna gick från att vara iskalla till att tinas upp och bli varma och låta hettan härja fritt. Det gjorde ont men jag fick helt enkelt stå ut.

Sedan fick jag sova med vänsterhanden, som var värst, utanför täcket. Obekvämt återigen och smärtan släppte inte förrän ett par dygn senare, även om det inte blev så illa som då på kvällen. Fick härda och tänka att det inte är farligt hur ont det än gör. Det var min ända tröst. Och att jag aldrig mer skulle göra om det här misstaget! Då blir det handskar och skyddsglasögon och gud vet vad. Om det inte är så att den här påsen med chili rent av räcker för två odlingssäsonger… funderar starkt på det 😉

(Så nu när jag fick känna på det här – har du tips mot chilins hetta? Inte om man har ätit av den, utan fått den på huden?)

Annonser

Det betydelsefulla i det lilla

Ibland kan det ta lite tid innan man förstår vad en bok går ut på, men när jag väl fick upp ögonen för Binas historia kände jag genast ett stort behov av att läsa den. Jag gillar böcker som har en allvarlig underton och är otroligt seriös i sitt budskap. Såsom ämnet miljö och hållbarhet. Jag var nyfiken på om Maja Lunde kunde ha berättat en historia, binas i det här fallet, på ett sätt som också gav en fin läsupplevelse och som kunde sätta avtryck. Boken tycktes vara på god väg eftersom jag tycker mig ha sett ett gott intryck av den mycket i mitt flöde.

fntqvicfixbgZ1mlNDGAI boken får man följa tre personer i olika tider som alla har en koppling till bin. De följer precis den kurva som bina gör, d.v.s från hopp till förtvivlan. William skapar bikupor i mitten på 1800-talet och drömmer stort, George kämpar för att hålla verksamheten på benen i nutid både vad gäller sonens övertagande samt en mystisk bidöd och till sist Tao som i slutet av det här århundrade får hantera en tillvaro utan bin.

Jag visste inte vad jag skulle förvänta mig, om boken till exempel skulle ha mycket bi-fakta och bli lite tradig. Men Lunde har lyckats fånga det alldeles lagom. Jag förstår nu verkligen passionen för bin, arbetet bakom och den fina balansen och respekten i att låta naturen ha sin gång samtidigt som det både finns en mänsklig vinning i det hela men också ett stort behov av att behålla bina (för ja, just människans dumstridighet).

En värld utan bin? Vad kommer att hända med dem alla? Med oss? Det är skrämmande läsning stundtals, otroligt tragiskt. Så boken lyckas med förmedla sitt syfte, eftersom det också var så spännande att läsa. Det vann den mycket på. Jag gillade att läsa alla tre historier, på sitt egna sätt. De är olika, men alla viktiga. Så jag kan inte annat än att hänga med i hyllningskören, är så glad att ett så viktigt ämne får bli uppmärksammad.

I Binas historia har jag både lärt mig något, verkligen fått känna mig in i de olika situationerna samt fått en fin läsupplevelse från början till slut. Mer kan man inte begära.

Betyg: 5 av 5

Passar på

Nu är jag hemkommen och nöjd efter en liten sväng i skogen. Idag var Smilla inte lika hetsig av sig, lite mer samlad men visst är hon pigg ändå. Kom på att det var skyltat jakt längs vägen i morse och måste tänka på att egentligen undvika skogen ett tag nu. Jag tar mig å andra sidan inte så långt, och snart blir det verkligen en paus från det om nu bebisen kommer någon gång 😉

Var inne och kollade trycket i morse, godkänt med 132/88, ändå frågade hon hur jag mådde och kollade i min journal och med barnmorska, men det är ok. Jag vet faktiskt inte om det nu är trycket eller om det ”bara” är för att jag är höggravid med ett par dagar till bf. För det är tungt och flåsigt på något sätt, jag har svårt att veta och jämföra när jag inte förmår mig komma upp i några högre hastigheter heller i och med sammandragningarna. Men förmodligen är det så. I vilket fall är det snart borta och som jag längtar…

20181009_180149

Jag fick även hem en tygblöja med två inlägg som jag vann på tradera. Alla bebissaker får mig att tjuta av förtjusning, det känns mer på riktigt och nära att få samla på sig och boa. Älskar färgen, den är ljus grålila. Vi tänker att vi provar lite smått med tygblöjor men blandar även med vanliga. Det får bli som det blir. Fick också ett par varmare strumpor av lillens faster, så sött att man smälter.

Ett bokminne (4)

Det här är ett återkommande inslag där jag minns tillbaka på en bok som jag har läst och i samma veva rekommenderar den av sin egna speciella anledning.

9789100168889Som det gör vid sina speciella lästillfällen minns jag mycket väl när jag läste den här boken – Min europeiska familj av Karin Bojs. Jag var halvt besatt av ämnet under den här tiden och fann boken oerhört givande att läsa, jag bara plöjde den i ett svep. Jag älskar fackböcker som bjuder på ett tema som jag finner intresse för och som samtidigt berättar om det på ett så populärvetenskapligt och väl sätt. Det gör verkligen skillnad, när författaren kan skriva och berätta om sitt ämne också, vilket Karin Bojs bevisligen kan eftersom hon också vann Augustpriset det året med sin bok. Det var en sådan resa att läsa den, minst sagt, med sina 54.000 år som den behandlade.

Vetenskapsjournalisten Karin Bojs bestämde sig för att släktforska på djupet och låta DNA-trådarna knyta ihop henne själv med forntidens människor. Hon läste studier, intervjuade forskare och reste i ett tiotal länder för att följa spåren bakåt. Resultatet av Karin Bojs arbete blev en bok om hennes ursprung och hennes familj. Men också om oss andra. Vi är ju släkt. Någonstans, någon gång levde vår senaste gemensamma förmoder och förfader. DNA-trådarna knyter ihop oss alla. Från Albert Bonniers Förlag.

Kratta löv

Idag är det återigen regn och rusk, men igår var det fint, och under lördagen uppehåll. Det blåste i varje fall ingenting, så jag passade på att kratta lite löv. Jag kände verkligen ett stort behov av att komma ut och greja med något, men orkade faktiskt inte med en promenad eller något trädgårdsarbete (som ofta innebär att sitta på huk). Att kratta löv blev en lagom och mysig syssla. Att det nu däremot i och med blåsten återigen är lika mycket löv på gräsmattan gör inte så mycket. Det ska ändå bli ännu mer. Jag gör det jag kan när jag kan och så får det vara. Det var roligt även för djuren, hunden som fick vara ute och blev trött av det och katten som jag lite tvingade ut nu när jag var där och vaktar henne. Hon busade runt högarna.

20181006_160822

Igår var en skum dag, jag mådde väldigt märkligt. Kan inte alls sätta fingret på vad, för det var inget extremt och ändå var det inte bra. Var lite nere och sådär nästan som innan mens och tänkte att det här kanske är ett tecken, att känna lite hopplöshet. Samtidigt var jag lite less över att vara så låst stressmässigt både psykiskt och fysiskt. Jag var på riktigt tvungen att lägga mig ner när jag hade krattat en stund för att det kändes jobbigt, och ändå inte. Kanske är det blodtrycket, men jag har ingen aning. Nu är jag i varje fall färdig med att vara gravid och ser gärna att bebisen kommer snarast möjligt.

Idag är det dock bättre, men vill ändå att tiden ska gå fortare. Jag har börjat läsa Ensamhetens språk av Jan-Philipp Sendker och gillar den verkligen. Den är så vackert skrivet. Boken är nummer två i en serie men jag var smart nog att lyssna på den första när jag provade storytel.

Jag har även kommit på att det är islatte jag ska dricka och inte vanligt varmt kaffe, som jag fått kämpa med så länge att jag var nära att sluta nu. Men jag har fortsatt att ta en liten kopp ändå, för jag är ju lite halvt beroende även om det nu är långt ifrån skrikande under graviditeten. Att ta en kopp är så himla mysigt så det är mycket därför också. Så det ska jag göra nu, ta mig en kylig kopp och värmas av djuren omkring mig och en god bok!

Graviditetsvecka 39 och längtan tillbaka

Ny vecka med bebis i magen, den verkar trivas toppen och jag nästan kapitulerar och hoppas på att lillen är finurlig nog och prickar in BF-dagen. Nedräkningen är nu på slutspurten. Vi befinner oss faktiskt i vecka 40, lite häftigt ändå, att vi tog oss hit. Hur det än blir så kommer den när den själv är redo.

Det som har hänt nu är att jag mår väldigt illa stundtals, och ibland konstant. Det är inte alls skönt såklart. Barnmorskan sa att sådant kan komma tillbaka, men jag mådde knappt illa i början. Då var det mest lite på eftermiddagen om jag var lite hungrig, framförallt om jag vilat lite. Men annars tycker jag att de mesta små tecknen som man letar efter har försvunnit. Lite grann sker, något tryck och svider till, gör ont någonstans, kan vara mycket mer hungrig, men det var mer förut. Det är bara att sysselsätta sig med annat. Skönt är det i varje fall att jag känner mig lugn med att den kan komma när som, oavsett om det är toppnotch här hemma eller inte. För jag har märkt att de gånger som jag tror att det kan vara på gång, eller att jag mår sådär illa eller får ont, då har jag noll lust att göra upp ett diskbad. Om det skulle vara på gång, då vill jag bara lägga mig i sängen och vila för att samla energi, kanske äta något innan.

På onsdagseftermiddagen mådde jag rätt illa men sedan övertogs det av en otrolig smärta i magen. Det gjorde väldigt ont, konstant. Mitt på magen, inte som kramp eller magknip, vet inte hur jag ska beskriva det. Men det gjorde oerhört ont och efter tre timmar ringde jag faktiskt förlossningen innan jag skulle sova. Jag var ju lite orolig om det hade att göra med blodtrycket och risken för havandeskapsförgiftning eller något, för dagen innan var mitt tryck på 146/87. Men de sa bara att jag skulle ta två alvedon och kanske en värmekudde. Men jag skulle aldrig ta värktabletter för knappt något i världen. Usch. Funderade på värmekudde men det kändes ändå som om det blev varmt och gott under täcket. Försökte sova. Smärtan höll i sig hela natten men försvann som tur var på morgonen sedan. Vid samtal med min barnmorska igår trodde hon att det kunde ha varit en nerv i kläm. Något så enkelt…

Då frågade jag även vad jag hade för blodtryck i början (även om det var i graviditetsvecka 11) och det var 120/115 genom 60. Så för min kropp är det här kämpigt. Men vanligt i slutet av graviditeten ändå. ”Jobbigt” att behöva göra allt för att ta det lugn och vara så stresskänslig. Jag undrar bara vad det är som påverkar ens blodtryck. På barnmorskan låter det som att det inte är något att göra åt, nu är det den ökade blod- och vätskemängden etc. som tynger, men annars då? Varför har vissa högre? (Igår däremot var jag fullt godkänt på både över och undertryck, 132/85, samt att proteinet i urinen var borta. Tack för det.)

Nu när det är så nära så är tankarna på både en annan tillvaro, med bebis och amning, men också en tid när jag lite ska få tillbaka min kropp igen. Jag är verkligen förvånad över hur min kropp har klarat av en graviditet, den är i och för sig inte över än, men ändå. Jag hade någon bild av att jag skulle vara stor och otymplig som en elefant och att jag skulle ha fysiska begränsningar rent kroppsligt men också att jag skulle mår illa och vara ett nervsammanbrott. Men nej, det har varit väldigt lugnt och jag känner mig som vanligt. Men däremot har jag ändå mina begränsningar, som man liksom har vuxit in i och vant sig med längs vägen. Framförallt för sammandragningarna (har svårt att gå om en pensionär sedan vecka 22 och bara att böja mig ner utan att magen blir stenhård). Men också foglossningen med förhinder att gå och använda benen alltför ostadigt och tanklöst. De senaste veckorna nu på slutet är det också väldigt osmidigt, även om jag inte är direkt stor (det är ändå en livmoder och bebis i vägen), att sitta och ligga bekvämt. Bara att vrida huvudet i sängen åt andra hållet för att sedan rätta till håret är en utmaning.

Så nu längtar jag tillbaka. Även om jag inte kan springa än förrän till våren så finns det annat som underlättar. Tänk att bara kunna ha en högre fart på promenaderna, åh, barnvagnspromenader, det ser jag fram emot. Men bara för att kunna köra på lite mer som vanligt. Nu går allt på tomgång både inne och ute och jag vill bara vara mig själv igen och kunna greja med det jag vill och i det tempo jag vill. Men då blir det dock med en liten myspropp som ständigt sällskap, och visst återgår inget till precis så som det var innan, men förmodligen till det bättre ändå 🙂

Ingen bulle-bebis

Jaha, snart är den 4:e oktober förbi och ingen bebis har tittat ut än så länge. Jag hade nämligen beställt det här datumet 😉 Men så såg jag i morse, när jag gick in på instagram, att det var ju kanelbullens dag idag. Tänk, hade det inte varit skoj med bullbak varje födelsedag i livet..? Inte fick jag själv någon bulle heller, inte bra för mitt blodtryck sa S men vaddå, lite njutning tack…

Annars fick jag iväg mig själv och hunden på en långpromenad i skogen idag. Väldigt skönt. Jag märker speciellt skillnad efteråt. Dagen efter den långa cykelturen i söndags så mådde jag väldigt bra, var glad och pigg på livet så att säga. Men jag förstår inte hur hon, hunden, kan springa på så mycket som hon gör. Det är inte att hon studsar fram och nosar längs stigen, nej hon springer i full fart men så får hon stå och vänta på mig som tar det väldigt lugnt.

När jag kom hem sedan blev det mys och läsning i soffan, och här kommer dagens bild på Sonja 😉 Just nu läser jag mest i Binas historia och har kommit en bra bit. Funderar starkt på att paus läsningen av Andarnas labyrint ett tag. Den var väldigt lång och jag upplever det som att det aldrig tar fart. Nu med mer normaltjocka böcker så blev det ett annat lästempo också, känns liksom kul att läsa ut böcker igen hehe.

20181004_153749